OM ENGLA MELANGE         PERSONLIGT         TRÄNING & HÄLSA         SKÖNHET         THAILAND         AUSTRALIEN         BLOGLOVIN'


Ny blogg

Publicerat 2013-12-04 01:26:29 | i kategori Personligt
0 kommentarer

Eftersom den här bloggen varit tillägnad min och Niclas resa (som nu för min del är slut), så kommer en ny blogg att dyka upp här i veckan. Kanske inte lika spännande som att följa en reseblogg, men förhoppningsvis ska det finnas något ni gillar i en vardagsblogg! Adressen kommer upp så fort jag ordnat med domän. 

Tigerhjärta

Publicerat 2013-12-04 00:51:00 | i kategori Personligt
0 kommentarer

Niclas frågade mig för någon dag sedan vad jag tyckte hade varit bäst med våra tre månader utomlands. Jag skrapade ihop en muntlig lista där jag summerade våra olika besök på djurparker, stoltheten i att ha ett dykcert och alla dem människor vi mött. Men trots alla dessa upplevelser och möten så finns det en sak som har varit absolut BÄST och det är kort sagt Niclas själv. 
 
När jag skriver det här sitter jag på en sval flygplats, det är den 4 december och jag har tre timmar kvar innan dess att jag kliver på det flyg som ska ta mig hela vägen hem. Jag tittar mig omkring och ser alla människor som precis som jag väntar på att få komma hem eller på att få komma bort. Oro, skratt, glädje och sorg. Jag undrar om dem kan se min historia, hur jag lämnade den största kärlek jag någonsin upplevt för att åka hem. Jag undrar om dem kan se att jag för bara några timmar sedan satt tröstlös på ett plan och tänkte att det är fan vad livet blir idiotiskt ibland. Jag undrar om dem precis som jag känner sig ganska så små, futtiga och ynkliga inför det vi rest ifrån och det vi rest till. 
 
Under resans gång har Niclas varit min trygga klippa, min bästa vän och den som har sett hela mitt register. Och han har med hela sitt goda hjärta gjort allt för att jag ska må så bra som möjligt. Han har aldrig bråkat med mig, utan istället pratat med mig om det av någon anledning behövts. Han har hela tiden velat uppleva saker och han har hela tiden varit positivt inställd även när jag stått bakom som en hel negativ orkester. Han har pushat mig och han har peppat mig till att våga testa och våga göra allt det där jag varit rädd för eller tyckt har varit jobbigt. Och varje natt har han somnat intill mig med så mycket värme och kärlek. 
 
Det finns dem som har ett lejonhjärta, men Niclas har ett tigerhjärta. Ett hjärta som är fyllt med så mycket kärlek och omtanke att han inte ens själv märker att det är vad han ger, varje dag. Varje dag har jag känt mig älskad och varje dag har jag blivit behandlad som en prinsessa, och jag är så tacksam över att han är min pojkvän, att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.
 
När omständigheterna är som dem blivit går det inte att göra mycket mer än sitt bästa. När vi pratade över Facebook efter att jag hade landat, och han likaså, fick jag veta att han har kommit till ett bra hostel där han trivs och där han kan planera sin resa vidare. Och det finns ingenting jag önskar mer än att han verkligen får genomföra sin resa hela vägen till mål, jag kommer finnas vid hans sida även om jag inte kan stå där tillsammans med honom fysiskt och varje dag kommer jag önska honom all lycka. Vi har inte gjort slut, utan kommer under våra respektive resors gång höras så gott det går över nätet och telefon. 
 
Niclas, du är det bästa med hela den här resan som vi påbörjade den 28 augusti 2013. Du har funnits där för mig så som ingen annan funnits där för mig förut och tillsammans med dig har jag kunnat avsluta varje dag med ett leende. För mig är du den finaste människan i världen, den som ställer upp oavsett hur omständigheterna ser ut och det tigerhjärta som aldrig någonsin ger upp. Och jag älskar dig för det, precis så som jag älskar dig för den du är och för att du gör mig så oerhört ...
 
....lycklig. 

Min stora familj

Publicerat 2013-11-23 03:34:14 | i kategori Personligt
0 kommentarer

Blodsband har aldrig varit viktig för mig, även om dem banden har inverkat på den jag är och den jag har formats till att vara. Det som har varit viktigt för mig är att omringa mig med människor som står starka vid min sida även när utsikterna inte ser särskilt lysande ut. Människor som utan att vara skyldiga mig någonting, hjälper mig när jag är så tom att jag är ingenting. 
 
Min stora familj är gränslös kärlek och extrem styrka. Det är en blandning av dem som är relaterade till mig som släkt, dem som räddat mig när det behövts som mest och dem som på olika sätt har blivit mina vänner genom åren. En sak har dem alla gemensamt - dem har gett mig en stark tro på det goda i människan. Hur människan bär på så mycket kärlek att den i dem situationer det krävs, kan hjälpa den som inte har någonting kvar, den som inte vet vart den ska ta vägen, den som inte har styrkan som krävs för att göra det som krävs på egen hand. 
 
Utan alla dem här människorna, som på olika sätt har kommit in i mitt liv, hade jag inte klarat mig. Inte en jävla sekund hade jag överlevt. För dem har alla kommit i precis rätt tid, och dem har alla vetat precis hur dem ska göra för att få mig på fötter igen. Och när jag står i livets svåraste situationer, står dem där med mig. Tar min hand och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra. Utan att jag förstår vad som har hänt, så blir det bra.
 
Min tacksamhetsskuld till dem alla kommer aldrig kunna återbetalas. Men jag ska göra allt som står i min makt för att finnas där för dem, precis så som dem funnits där för mig. Jag ska viga mitt liv till att vara den vän dem behöver när alla andra vänner har gått hem. Det är det minsta jag kan göra.
 
 
 
 
 
 

Så ler livet när hjärtat gråter

Publicerat 2013-11-21 08:45:00 | i kategori Personligt
0 kommentarer

Så kom samtalet jag bett om att aldrig få. Samtalet om att det är slut på garantier. Att det inte går att lova något längre. När ett sådant samtal kommer och man befinner sig på andra sidan jordklotet och har minst 20 timmars restid hem, så känner man sig inte så jävla stark längre. Då blir man plötsligt väldigt liten och ynklig.
 
Jag hade inte så många valmöjligheter. Det var pest eller kolera, hur jag än försökte. Men jag visste att jag inte hade råd att chansa den här gången. Så jag valde och insåg att det inte är ett dugg lättare att välja bara för att man är 25 år gammal. Det gör fan så ont i vilket fall.
 
Jag valde att berätta för dem där hemma om mitt beslut och alla mina änglar valde att lyssna. Dem valde att hjälpa och att trösta. När mitt val är genomfört kommer dem att finnas mig nära. Det är så det är och så det blir när livet ler och hjärtat gråter.

Jag orkar inte ens hoppas

Publicerat 2013-11-15 12:20:35 | i kategori Australien
0 kommentarer

Idag var jag iväg på den intervju jag nämnde här på bloggen igår. Jag tog tåget mot "Victoria Park" och lät sedan min telefon och Google Maps leda mig på rätt väg. SOM TUR VAR hade jag dryga timmen på mig att komma fram till kontoret vilket behövdes. Det var nämligen typ tre kilometers promenad i värmen som väntades när jag klev av tåget.
 
Kontoret var en barrack helt sönderklottrad med häftiga graffittimålningar och jag hälsade på killen som jag haft kontakt med över mailen under gårdagen. Vi gick in på kontoret och jag fick hälsa på företagets mekaniker (några killar som fixar med bilarna om dem skulle skära ihop totalt eller behöva putsas till lite) och sedan var det bara att sätta sig ned och få en lättare genomgång av arbetet och tjänsten.
 
Tjänsten innebär att ta hand om dem kunder som bokat en bil över nätet (man kan boka alltifrån en enklare bil för två personer till en stor van) och se till att dem får hjälp att komma i ordning inför sitt äventyr längs Australiens vägar. På morgonen skulle man se till att alla bilar var redo för upphämtning (att dem var städade, besiktade och utrustade med den utrustning som av kunden bokats i förväg), kring lunch brukade kunderna hämta sina bilar och under eftermiddagen var det dags för mer administrativt arbete såsom att scanna kontrakt och liknande. Det verkade som ett riktigt trevligt jobb med mycket eget ansvar, vilket jag tycker är en fördel!
 
MEN...Jag orkar inte ens hoppas på den här tjänsten. För när killen som hade tjänsten just nu och var den som skulle lämna företaget, började gå igenom morgonbesiktningen av bilarna kände jag att dem kanske efterfrågar någon med körkort. Det har inte stått något om det i annonsen och det har inte varit något dem efterfrågat senare heller, men jag fick bara känslan av att det antagligen kommer att komma på fråga inför själva anställningen.
 
Det känns lite trist, för den här tjänsten skulle passa så bra och skulle göra oss en stor tjänst, vi skulle liksom äntligen kunna börja UPPLEVA allt här i Australien, istället för att bara leva och försöka "överleva" vardagen.
 
På måndag kommer killen i vilket fall att höra av sig och det är först då jag kan uttala mig om det hela. Tills dess är det bara att fortsätta söka jobb och lämna ut CV:n, vilket är lättare sagt än gjort här. Det är lätt att tappa hoppet när man får alldeles för många nej och jag känner att trots att vi inte varit igång i särskilt många dagar börjar jag tappa hoppet på att få ett någorlunda schysst jobb här. Jag hoppas på att komma in i någon form av "andra andning" så att jag kan återfå energin som behövs för att springa runt halva Perth och söka efter någonstans att arbeta, men just nu känner jag mig ganska så uppgiven.
 
 

Men kära nån - kom igen nu!

Publicerat 2013-11-14 11:42:50 | i kategori Australien
1 kommentarer

Vi har varit här i snart två veckors tid och det här med att söka jobb är en historia helt för sig. Det är verkligen en utmaning att ge sig ut på arbetsmarknaden i ett främmande land och jag har dragit många djupa suckar dem senaste dagarna. I första hand har i vilket fall jag sökt jobb på restauranger och caféer. Jag har ju mitt RSA certifikat som tillåter mig att servera alkohol - vilket underlättar i jakten på ett sådant jobb. Här är det bara att knata rätt in på ställena och rakt upp och ned fråga om dem behöver folk och lämna över ett CV om dem visar sig vara någorlunda intresserade.
 
Just nu har jag tre restauranger lite "på g", dem tror sig i vilket fall behöva folk och ska återkomma om så är fallet. Annars har jag mest pyttsat ut mitt CV till höger och vänster och hoppats på svar. Det handlar mer än någonsin om att ha flyt och lite tur, för här borta spelar erfarenheten inte någon större roll.
 
Nu under eftermiddagen var jag ute och surfade lite på Gumtree som typ är Australiens svar på Blocket. Då kom jag över en annons från ett företag som jobbar med att hyra ut olika former av bilar till folk som vill campa eller på annat sätt ta sig runt Australien i ett fordon. Jag skrev till dem och ganska så snart hade jag fått till ett möte imorgon klockan 14:00. Jag har ju en hel del erfarenhet av administrativt arbete vilket dem efterfrågar och jag hoppas verkligen på den typen av tjänst, det är heltid och det vore helt perfekt! 
 
Så med lite tur går allt bra imorgon och jag sätter intervjun utan några som helst problem. Sen kan man ju alltid hoppas på att telefonen börjar ringa med andra erbjudanden från dem jobb som är sökta - kom igen liksom! Jag vill verkligen jobba och är så oerhört trött på att bara sitta hemma och inte ha något att göra för att det inte finns pengar till det. Håll tummarna åt mig och oss nu!
 
 
 

Ny energi och så en hel del motivation

Publicerat 2013-11-13 13:51:19 | i kategori Australien
0 kommentarer

Den här förmiddagen åkte vi ut till Caversham Wildlife Park för att få träffa och se kängurus och koalor. Niclas hade sett en annons om parken redan när vi kom hit och nu var det dags att förverkliga det hela. Vi åkte tåg och buss för att komma till parken och väl vid parkens entré träffade vi på ett par som sa att dem väntade på en av parkbussarna som skulle hämta upp dem. Vi kollade på anslagstavlan och såg dock att det inte verkade gå några bussar till själva parken annat än på lördagar och söndagar, så vi och två killar som suttit på samma buss som oss, började gå dem dryga 1,8 kilometrarna till parken. Nog skulle vi bli förvånade när vi senare blev uppmötta av parkchauffören som undrade om vi njutit av våran "promenad", parken hade tydligen alltid bussar till förfogande, men det var vissa bussar som inte gick annat än på helgerna. Nåväl, lite förmiddagsmotion var kanske behövligt.
 
 
I parken kunde man gå runt och kolla på alla möjliga djur, över 200 olika arter finns att skåda i parken i alla möjliga färger och former. Det häftigaste var dock känguruparken. Där fick man som besökare ströva fritt och hälsa på alla vänliga och mysiga kängurus. Man kunde plocka mat ur en stor tunna så att man kunde mata kängurusarna och dem flesta var pigga på att äta ur handen, vissa var kanske lite väl ivriga.
 
 
Efter att ha hälsat på kängurusar var det dags att hälsa på koalorna. Det var ett lite mer reglerat besök där djurskötarna pekade på vilka koalor man fick klappa (under uppsikt givetvis) och där dem hjälpte oss att ta kort tillsammans med dem söta små "björnarna". Sen fick man gå runt och ta kort på dem andra koalorna också (dem var hur många som helst), men där var det viktigt att inte försöka klappa eller röra. Det var verkligen häftigt att se koalorna och att liksom få "uppleva" dem, vilka coola djur!
 
 
Den här dagen var verkligen välbehövlig för min del, efter tuffa dagar med en jobbig förkylning (som tyvärr fortfarande hänger kvar i form av jobbiga hostningar titt som tätt) och hemlängtan. Jag kände verkligen hur jag tankade energi den här dagen och hur jag mådde riktigt bra av att gå runt i parken, kolla på djuren och få vara nära dem. Jag har tur som har en helt underbar pojkvän med mig på den här resan, Niclas är fan helt jävla otrolig! Han har orkat med alla jobbiga sjukdomar jag alltid lyckas dra på mig när jag kommer till ett nytt land och han har ställt upp med alltifrån att springa ärenden (typ köpa medicin och annat som kan tänkas behövas när man är sjuk) till att vara Dr.Google och som om inte det var nog har han även funnits där som mentalt stöd när allt har känts piss. Sen har han pallat med ett humör som aldrig verkar vara stabilt. Han är verkligen en klippa, och jag är så fruktansvärt tacksam över att ha honom med mig på den här resan. Det är få förunnat att ha en sådan underbar vän och pojkvän!
 
 
Även ni där hemma har i vanlig ordning varit ett underbart stöd. Ni har mailat och ni har hört er för och ni har gjort det ni kan för att stötta och peppa. Tack för all er omtanke, många gånger gör det mer än ni ens kan föreställa er! Nu hoppas jag att vi kan fortsätta den här resan utan några mörka moln av hemlängtan, och förhoppningsvis kommer inläggen på den här bloggen att öka med dagarna som går!
 
 
 
 

Visst kan man få hemlängtan

Publicerat 2013-11-12 14:53:00 | i kategori Australien
0 kommentarer

Jag har dem senaste dagarna haft hemlängtan. Jag vet inte varför denna plötsliga nästan akuta hemlängtan har infunnit sig, men det är nog den största anledningen till att jag inte bloggat på ett tag. Men den här bloggen ska ju handla om livet och hur det faktiskt är PÅ RIKTIGT och då kan jag ju inte hålla på att mörka även dem jobbiga och tråkiga sakerna. Jag har alltid varit en trygghetsmänniska, en figur som behöver ha tydliga ramar och en ganska så organiserad vardag. Nu när jag inte har det, nu när min vardag är ett virrvarr av semester och minimala åtaganden i ett helt främmande land, så känner jag av det, flera gånger om dagen.
 
Och visst är det väl så att det är då saknaden kommer, för visst är det så att gräset i Sverige helt plötsligt blir det grönaste och jag inte kan annat än att tänka på allt det jag har lämnat där hemma. Men trots att längtan kan bli så stark att jag har god lust att plocka ihop allt och sätta mig på första bästa flyg hem, så inser jag att jag måste försöka. Jag måste ju förfan ge det här en chans! Inte i hela helvete har jag åkt till andra sidan jordklotet för att åka hem omedelbums! Skärpning!
 
Jag har aldrig varit hemifrån såhär länge. Min längsta resa utanför landet sträcker väl sig med två ynka veckor i något välbesökt semesterparadis där allting är så försvenskat att man för ett ögonblick skulle kunna tro att man inte ens lämnat Sverige överhuvudtaget . Det gör väl sitt, tiden, den gör så att det känns annorlunda och upplevs annorlunda att vara i ett annat land. Jag tror också att tiden kommer få mig att vänja mig vid den här typen av liv, precis som den just nu får mig att känna stress och med det även lite ångest.
 
Imorgon åker vi till en djurpark utanför Perth. Förhoppningsvis ska det ge mig den paus jag behöver och sedan ska jag väl kunna komma igen och med bättre och mer positiva tankar fortsätta den här resan. Jag återkommer då.

Ordna boende i Australien

Publicerat 2013-11-07 04:43:10 | i kategori Australien
1 kommentarer

Att bo och leva här skiljer sig definitivt ifrån det vi är vana vid hemma i Sverige. Redan när vi landade la jag ut en annons på http://www.flatmates.com.au så att vi skulle få möjligheten att hitta ett bra boende inom rimlig tid. Eftersom att vi insåg att vi inom en vecka skulle stå utan bostad så var det viktigt för oss att verkligen komma igång med det hela.
 
Efter några dagar fick vi några svar, men även om ställena lät bra så låg dem alldeles för långt bort. Små förorter utan några vidare kommunikationer in till stan. Men så igår var det som om allt började trilla på plats. En svensk tjej hörde av sig till mig över sidan och berättade om det delade boendet dem hade för uthyrning. Det är väldigt vanligt med så kallade "Sharehouses" här, där man har sitt eget rum och delar övriga utrymmen med andra. Hon berättade att det var hon och en annan kille som bodde i det här huset och att det tidigare bott ett par där, som nu flyttat ut till något helt eget. Huset låg i Subiaco och efter lite forskning insåg jag att det låt oerhört bra till. Nära till Fremantle med tåg och gångavstånd till Perths innerstad. Vi bokade en träff med dem direkt!
 
Huset var ett mysigt litet radhus med rymliga rum och vi kände att vi trivdes bra med både dem som redan bor i huset och med omgivningen. Vi beslutade oss för att anta erbjudandet och dem välkomnade oss snabbt - vi hade fått ett boende "bara sådär". I Australien betalar man något som kallas för "BOND"  (deposition) när man hyr en bostad. Det är en summa man betalar när man flyttar in och som täcker hyran den dagen du bestämmer att du vill flytta ut. Det kan också vara en summa du får tillbaka dagen du väljer att flytta ut, det är lite upp till hyresvärden att bestämma det. För våran del är det dock en summa som kommer täcka hyran den dag vi säger att vi ska ta oss vidare och inte kommer att bo kvar. Sedan är det ju veckohyra här, istället för månadshyra och man betalar för två veckor i stöten. Kan vara bra att veta om man kollar annonser på boenden här, så man inte tror att summan som står i annonsen motsvarar hela månaden.
 
På lördag flyttar vi alltså in i vårat första hem här i Australien. Det känns bra att ha en fast punkt att utgå ifrån!

Men hur är det egentligen i Australien ?

Publicerat 2013-11-07 04:20:20 | i kategori Australien
0 kommentarer

Jag får många frågor om hur livet är här och hur Australien skiljer sig från Sverige. Nu har vi ju inte bott här mer än några dagar, så det är inga väl genomförda studier dessa uttalanden grundar sig på. Men i vilket fall en hint om hur jag uppfattar det nya landet:
 
- Australien är väl mest känt för sin gästvänlighet, och det är sant. Här är alla otroligt tillmötesgående, hjälpsamma och omtänksamma. Vart du än handlar möts du av hälsningen "Hi, how are you?" ,  i Sverige är det inte alltid man ens får ett "Hej". Alla är välkomna här och alla behandlas med respekt här, vilket är otroligt uppskattat!
 
- Klimatet är inte tropiskt här, utan påminner helt klart mer om svenskt vår/sommarklimat (även om temperaturen går upp betydligt mer här) och just nu är det väldigt växlande, det kan vara runt 16 grader på morgonen, 30 grader mitt på dagen, för att gå ned igen under kvällen.
 
- Hemma i Sverige blinkar en stor varningslampa om man skulle sätta sig ned och ta några öl runt 14:00 en vardag. Här börjar alkohol serveras efter 12:00 och många har för vana att ta några glas efter jobbet eller bara för att dem känner för det. Serveringarna har öppet hela tiden och det är många som upptar dess platser för att umgås med sina vänner och kollegor.
 
- I Sverige är vi gärna oroliga och stressade och vi har lätt för att bli deprimerade och negativt inställda. Här i Australien är attityden annorlunda, det är "no worries", allting går att ordna och allting kommer att ordna sig. Invånarna här har med andra ord en väldigt avslappnad livsstil.
 
- Att åka buss här är helt annorlunda, här visar man respekt mot busschauffören och hälsar ordentligt, något som sällan händer hemma i Sverige.
 
- Allt är felställt här när det kommer till trafik och fordon - men det vet ni ju. Men man vänjer sig vid att föraren sitter på "passagerarsidan", och så sitter man sen och funderar på varför inte alla bilar gjordes i samma utförande.
 
 

Att resa till Australien

Publicerat 2013-11-07 03:52:48 | i kategori Australien
0 kommentarer

Den här rethostan har börjat bli otroligt...retsam. Så pass att jag inte får sova ordentligt om natten för då börjar lungorna väsa och jag tvingas till jobbiga försök att hosta mig fri från obehaget. Senare idag blir det en sväng till apoteket för att se om dem har något receptfritt som dämpar rethosta, jag måste ju kunna få några timmars sömn om natten. Försvinner bara hostan så är jag så gott som återställd, febern och sådant som kom under måndagskvällen är borta för längesen. Men jag kan ju i vilket fall göra något av tiden jag inte sover, så som att skriva här på bloggen och ge er lite information om hur livet i det här nya landet ser ut. Australien är verkligen ett fantastiskt land av många anledningar - men det kommer jag att komma in mer på i ett senare inlägg.
 
Vi åkte ju under fredagsmorgonen från Koh Samui, jag hade inte sovit en blund och var inte särskilt på hugget när vi väl lämnade den lilla paradisön för att landa på Bangkoks flygplats. Väl på Bangkoks flygplats fick vi inte gå utanför flygplatsen eftersom att vårat bagage redan var incheckat hela vägen till Perth och det enda vi skulle göra var att få nya boardingkort från Malaysian Airlines, vilket gick att ordna från "insidan". Men att få detta skulle inte vara det enklaste. Bangkoks flygplats är GIGANTISK, den är flera mil åt både höger och vänster och vet man inte exakt vart man ska så är man vilse. Vi visste inte vart vi skulle kunna finna Malaysian Airlines för att få ut våra nya boardingkort och informationen skickade iväg oss på en långpromenad som slutade med att vi inte hittade alls. Tillslut lyckades dem dock tydliggöra hur långt vi skulle gå och vi hittade till den plats där vi efter många om och men kunde få nya boardingkort till både Kuala Lumpur och Perth.
 
Så kom vi till flygplatsen i Kuala Lumpur, där vi skulle tillbringa några timmar. Det var en mycket simplare flygplats, och för att komma till gaterna var man tvungen att ta ett litet flygplatståg, lite annorlunda sådär. Vi såg till att förse oss med middag och jag hann upptäcka att i det här landet var gästvänligheten inte särskilt stor, det var kort i ton och knappt en hälsning. Men vad gjorde väl det när det snart var dags att boarda mot Perth?
 
Ni som läst bloggen tidigare vet att jag har en fobi för säkerhetskontroller, eller allt egentligen som kan gå tokigt på en flygplats och ge en dåliga vibbar. Så när mitt boardingkort larmar på Kuala Lumpurs flygplats under själva boardingen till sista flyget, tror jag förstås att mitt liv är mer eller mindre över. Skräckscenarion målas upp framför mig, hur dem hittat något planterat knark eller annat skumt i min väska i bagagekontrollen i Bangkok och hur jag nu ska få sota för det i Kuala Lumpur, eller vad som helst som låter helt befängt. Kvinnan som loggar mitt boardingkort kollar mitt pass och mina uppgifter fram och tillbaka, suckar och skriver något otydligt på ett papper framför sig. Jag står nervöst och väntar. Tillslut får vi veta att det bara var platserna på planet som strulade, men nu hade vi fått nya platser och allt var i sin ordning. Jag kunde andas ut och kliva på planet som vilken annan passagerare som helst.
 
Innan vi landade i Perth skulle inresekorten fyllas i. Uppgifter om man hade något att deklarera och vad det då kunde tänkas vara skulle kryssas i och så förstås anledningen till vistelsen i landet. Allt kändes galet seriöst, det var så mycket "det här måste du göra, annars kan du få fängelse i 20 år" att jag höll på bryta ihop av säkerhetshysteri. Men snälla vänner, GLÖM GALNA GRÄNSKONTROLLSPROGRAM PÅ TEVE!
 
Visst, springer du runt med 25 kg ris och en halvvaken höna får du skylla dig själv - det är dem ju ganska så klara med att det inte är ok att ta in. Men vi höll på att deklarera ihjäl oss på planet - produkter som vi inte visste om dem var i läder eller ej, Evas present med en ram av nått bambuliknande material, sminkpennor och träningsutrustning. När vi kom till stationen för deklaration slängdes våra väskor och allt det vi hade med oss i en röntgen och kom ut lika fort, vi behövde varken plocka upp, visa eller förklara. Dock ska man givetvis vara ärlig på inresekortet - absolut! Men sen behöver man inte oroa sig så mycket mer.
 
Så efter en hel dag fylld med resor nådde vi äntligen vårat hotell där vi kunde vila upp oss inför våran första dag i Perth - och nu har det redan hunnit gå en vecka snart!
 
 
 

Från Australien

Publicerat 2013-11-06 15:11:51 | i kategori Australien
0 kommentarer

Skickar en liten snabb hälsning till er hemma i Sverige, lovar att återkomma till er och skriva mer detaljerat om allt vi får vara med om och uppleva här! På flyget hit blev jag helt jädra dundersjuk. När jag klev av kändes det som att jag dragit några flaskor där inne, jag var helt yr och trött i huvudet. Jag är ju en sådan typ som alltid råkar ut för alla åkommor det går att råka ut för på resande fot och nu hade jag dragit på mig AC - sjukan. Dem kör ju AC på planet som många av er redan vet och på långflyg är det ju viktigt att hålla lite koll på den, speciellt om man är känslig för drag.
 
Men jag tänkte inte alls på det, utan satt och försökte sova med svinkall luft vällandes över mig. När vi väl kom fram till hotellet som var vårat första stopp insåg jag att det skulle bli en jobbig start på det här äventyret och nu - flera dagar senare har jag haft feber, störtsnorig näsa, rinnande ögon och rethosta. Det är väl rethostan som är kvar just nu och stör mig på nätterna. Just nu bor vi hos Eva då vi passar hennes katter medan hon är bortrest. Vi trivs bra här och det var helt perfekt för oss att starta upp här så vi fick chansen att leta boende i lugn och ro.
 
Förhoppningsvis går min förkylning över innan lördagen, för då flyttar vi nämligen in i ett radhus i Subiaco. Subiaco ligger nära både Perth och Fremantle, det är lätt att ta sig överallt och allt man kan önska finns där. Det är nästan lite för bra för att vara sant! Bra terräng för träning hittar man i Kings Park som är en stor park som sträcker sig flera kilometer. Vi kommer att bo i ett rum med balkong och sedan kommer vi dela kök och toalett med dem vi delar huset med, en svenska och en australiensk kille.
 
Well, nu måste jag försöka knyta ihop det här så att vi kan få komma i säng och jag eventuellt kan få en chans att sova bort denna fruktansvärda hosta - vi hörs snart igen (och då är jag förhoppningsvis frisk!)

Dag 12 - När och varför började du blogga?

Publicerat 2013-10-31 23:13:11 | i kategori Personligt
1 kommentarer

Den här bloggen har jag haft ett tag, eller låt säga att jag i vilket fall har haft designen ett tag. Från början handlade bloggen om mitt vardagsliv hemma i Sverige. Jag bloggade visserligen lite om våra planer om att resa och se världen, men inte alls i särskilt stora mått. Det blev SVINTRÅKIGT att blogga om vardagslivet, så mycket spännande händer inte i en mellanstor stad och inte hände det särskilt mycket i mitt liv heller för den delen.
 
MEN...När biljetterna var bokade och visumen fixade började bloggandet på riktigt. Jag raderade alla gamla vardagsbeiga inlägg och började om från noll. Jag bloggade lite innan avresa och ökade på med inlägg när vi väl kommit iväg. För mig har bloggen blivit otroligt viktig nu såhär på resande fot, av många anledningar.
 
Dels bloggar jag för våra familjer och vänner, några av er kikar in här lite när som då och några är mer frekventa besökare. Den viktigaste besökaren är dock min mormor, min morbror hjälper till att skriva ut bloggens alla inlägg så att hon kan ta del av våran resa och det är oerhört betydelsefullt för mig då hon är en av dem personer som ligger allra närmast mitt hjärta. Hon kommer alltid vara den viktigaste personen i mitt liv, den som kan mig utan och innan och den som jag aldrig någonsin behövt hemlighålla någonting för. Så mormor, om du läser det här, så är du en stor anledning till att jag försöker skriva här så ofta det går och jag älskar dig så oerhört mycket!
 
Men bloggen har ett annat syfte också och det är att kunna bevara alla dem minnen en resa ger. Kunna lägga upp bilder och kunna återge alla händelser i text. När vi än kommer hem, kommer jag att låta ett bokförlag som jobbar på privat basis (det vill säga; som trycker böcker som är för privat bruk) att trycka denna blogg i bokform. På det sättet kan jag få ut allt innehåll i bloggen som en pocketbok. Det gör att innehållet aldrig kan försvinna.
 
Det är dem anledningar den här bloggen grundas på och det är alltid lika kul att skriva ihop ett inlägg här och veta att jag gör det både för min egen skull och för alla er som väljer att läsa den här bloggen och återkomma till den. Det är härligt att se att ni följer vårat äventyr och att ni uppskattar att läsa om våran resa - den resa som än så länge bara har börjat!
 
 

Next stop - Australia!

Publicerat 2013-10-31 22:57:00 | i kategori Australien
0 kommentarer

 
Det är tidig morgon här i Thailand. Klockan har inte ens hunnit bli 05:00 och jag har inte sovit en blund. Det blev en sen middag med goda vänner och när vi väl kom hem var det en hel del packning som återstod. Klockan började närma sig midnatt och jag insåg att det inte var någon idé att ens gå och lägga sig. Så nu sitter jag här framför datorn igen, med en Red Bull för att sparka igång kroppen så att den orkar med morgonen och en hel dags resande. Klockan 07:00 kommer den förbeställda taxin för att hämta upp oss och jag är så nedrans nervös att jag hade behövt ha en burk Valium i beredskap.
 
Jag är en orolig själ, minst sagt, och det finns en sak jag avskyr mer än något annat - säkerhetskontroller! Jag vet inte varför denna fobi har blivit alltmer påtaglig, för det är ju inte så att jag smugglar runt på saker, men ju mer jag reser desto fler skräckscenarier lyckas mitt huvud påta ihop. Jag kollar igenom necessärer och fullt bagage mer än jag packar, jag plockar ur alla prylar och plockar ned igen och jag ser till att ha full koll på vart alla mina tillhörigheter ligger. Att åka till Australien är väl det dummaste man kan göra med en sådan fobi och det kommer att bli en riktigt omtumlande resa för min del.
 
Imorgon väntar fyra flygplatser och lika många flyg innan vi når våran slutdestination. Första stoppet är Bangkok, andra stoppet är Kuala Lumpur och det tredje och slutgiltiga stoppet vet ni vid det här laget..Perth. Jag har stirrat mig blind på tullbestämmelser och regler, skrivit ned allt som vi eventuellt kommer behöva tulla och förberett så gott det går. Trots detta vet jag att jag kommer att sitta på nålar tills dess att vi passerat alla kontroller och äntligen kan lämna flygplatsen.
 
Men nu byts semester ut mot vardag, alla bekvämligheter kommer inte finnas tillgängliga längre (städning, matlagning och tvätt) och vi kommer att påbörja vårat nya liv, tillsammans, i Australien. Dem två månaderna vi har spenderat här på Koh Samui har gått överdrivet fort, och jag kommer att ta med mig många minnen härifrån. Vi har hunnit se mycket och vara med om mycket och jag känner i vilket fall att jag har utvecklats som person på många plan. Det är svårt att förklara, men det är så oerhört stärkande att vara ute på resande fot och inte ha en aning om vad som väntar.
 
Några fler inlägg ska upp här på bloggen innan jag hoppar in i duschen och börjar förbereda mig, men sedan hör ni nog inte från oss igen förens vi har kommit i ordning i det nya landet. Äventyret börjar nu!
 

Jag tänker inte vara oförberedd

Publicerat 2013-10-28 05:30:20 | i kategori Australien
0 kommentarer

Det är riktigt gråmulet här idag, tittar man ut genom fönstret lite snabbt skulle man kunna tro att man befinner sig i Sverige igen. Men det har sina fördelar också, det gråa vädret. Det gör att man blir lite mer motiverad till att ta tag i allt det administrativa och det är en del av det vi ska göra idag. För Australien är ett land som kräver lite av dem som söker arbete där. Och jag tänker inte komma oförberedd till ett land som har alla möjligheter att ge oss ett riktigt bra år med arbete och nya upplevelser.
 
Igår skrev jag till Eva, som vi ska bo hos den första veckan. Jag frågade om det var okej att vi använde hennes adress tills dess att vi har ett mer fast boende. Dels behöver vi en adress för att få varsitt taxfilenumber, men sedan efterfrågas det även när man genomfört kurserna för ett RSA certifikat och ett White Card. Dem behöver kunna skicka intygen någonstans och det någonstans kommer nu tillfälligt vara till Eva.
 
Men vad är då RSA och White Card? RSA är en förkortning på "Responsible Service of Alcohol" och är ett certifikat som intygar att man har gått en kurs som noggrant gått igenom hur man på ett ansvarsfullt sätt hanterar och serverar alkohol på alltifrån restauranger till barer. Kursen går att ta online och ger ett certifikat när alla delar avklarats och testet genomförts med godkänt resultat. Ett RSA certifikat är till för allas säkerhet och gör att den som genomfört utbildningen lätt kan identifiera när en individ inte ska serveras alkohol mer.
 
Ett White Card är av det lite ovanligare slaget och inte många backpackers känner till den typen av intyg. White Card är ett intyg på att den som planerar att jobba inom bygg eller industri har genomfört en kurs (även denna online) som går igenom säkerhetsföreskrifter för olika arbetsplatser och därtill vad man ska göra och hur man ska agera nära en olycka inträffar. Kort och gott, en kurs i arbetsmiljö och säkerhet.
 
Dessa kurser ska vi ta och genomföra under denna vecka så att vi har det klart när vi anländer till Aussie och då kan söka både jobb och extrajobb utan några som helst begränsningar. Förhoppningsvis går hanteringen av våra taxfilenumber fort också - då är vi nämligen helt redo för att möta Australiens arbetsmarknad.
 
Nu väntar frukost och en dag med studier! Har hittat en liten film som ni kan kika på så länge - en schysst överblick av Perth och dess omgivningar, enjoy! :
 

Jag är lyckligt lottad

Publicerat 2013-10-27 04:43:00 | i kategori Australien
0 kommentarer

Det har snart gått två månader sen vi lämnade Sverige för att påbörja våran resa. Vi har haft en bra uppstart med semester och tid för förberedelser och jag har insett att jag är otroligt lyckligt lottad. Många av dem människor jag på olika sätt har i min närhet har varit fantastiskt hjälpsamma och så har vi dem tre som varit helt outstandig.
 
ANNA, MALIN OCH FREDRIK. Anna har bott och arbetat i Australien (men har nu tagit sig hem till Sverige igen)  har gett mig oerhört värdefull information. Jag har fått hennes CV så att jag kan använda det som mall vilket har underlättat CV skrivandet för min del och jag har fått tips att ha med mig under min resa. Det är väldigt bra att ha en person som har erfarenhet av landet och av dess arbetsförhållanden, det ger en spark i rätt riktning! Sedan har vi Malin, min underbara kusin, som erbjöd sig att granska språket och översättningarna i respektive CV och därtill gett andra värdefulla tips som kommer att komma till användning. Sist men inte minst har vi min andra kusin, Fredrik, som är en berest kille som har koll på det mesta när det kommer till resor och administration inför dem, han har gett mig tips och råd på vägen som har varit otroligt användbara.
 
Jag har så mycket bra människor i min närhet, så många personer som på olika sätt har peppat och stöttat, fixat och ordnat. Ni är alla guld värda och jag har er att tacka för mycket. Jag kommer att ha användning för allt ni har lärt mig och tipsat mig om och jag kommer att ta tillvara på all information som haglat över mig den senaste tiden. Tack för att ni har haft orken och viljan att hjälpa - jag är lyckligt lottad som har er!

Dag 11 - Mitt första julminne

Publicerat 2013-10-27 04:31:42 | i kategori Personligt
0 kommentarer

För er där hemma så väntas julen om inte alltför lång tid. För mig har julen alltid varit den finaste och bästa högtiden, och jag har alltid firat den tillsammans med min familj. Det har varit något magiskt över julen, den har förmedlat en känsla av frid, lycka och glädje, såsom ingen annan högtid har kunnat förmedla. Mitt första julminne som jag minns sådär kristallklart, var en jul för väldigt många år sedan. Min kusin Melina var bara en liten bebis vid den här tiden och alla släktingar hade åkt ut till min morbror Dick och hans dåvarande sambo Viveca. Dem bodde på landet lite utanför Bälinge i en stor och fin enplansvilla.
 
Det hade kommit ordentligt med snö det året och hela vinterlandskapet såg sådär vykortaktigt ut. Inne i villan var det ordnat med en stor klädd riktig gran och så var det förstås en ordentlig julbordsbuffé på det. Jag och min andra kusin Fredrik, var inte gamla vi heller, jag skulle gissa att vi gick i mellanstadiet. Min morbror skickade ut oss på baksidan av huset för att hämta sopsäckarna som placerats där ute, runt fyra tunga sopsäckar med julklappar som gjorde att halva granen försvann under alla dessa paket. Vi var sådär barnsligt lyckliga över det faktum att många av paketen var adresserade till oss från våra föräldrar, och vi kunde knappt slita oss från granen och dess utsmyckning.
 
Efter Kalle Anka och middagen, delades paketen ut i lugn och ro. I ren släktanda delades dem ut av en "rolig tomte" där vi barn fick agera tomtenissar. Sedan gick vi alla laget runt och öppnade ett paket i taget, en procedur som måste ha tagit flera timmar. Jag minns hur jag fick allt det jag önskat mig, och hur det sista paketet var något jag önskat mig mer än något annat. Hur glädjen spreds i kroppen vid öppnandet och hur lycklig jag var över detta. Men det är inte bara lyckan över det materiella jag minns med den här julen, utan mest är det nog lyckan över att ha alla mina älskade under samma tak. Glädjen, skratten och kärleken. Det blir annorlunda när man blir vuxen, olika saker gör att sådana för givet tagna saker, försvinner.
 
Jag kommer alltid komma ihåg den julaftonen, den har lämnat ett speciellt minnesmärke i mitt inre. Den här julaftonen kommer att passera obemärkt, för vi kommer inte fira julen på samma sätt på andra sidan jordklotet. Kanske kommer vi att jobba eller så är vi lediga och fria att sitta på stranden med varsin öl, men i vilket fall kommer det inte att bli en svensk jul. Saker förändras med åren, med all rätt.
 
 

Noll motivation

Publicerat 2013-10-25 12:07:00 | i kategori Thailand
0 kommentarer

Den här förmiddagen åkte vi upp till Nathon för att stämpla om våra pass för dem ytterligare dagar vi behöver. Resan dit är på dryga timmen så vi fick åka så fort vi avslutat frukosten. Väl framme var det krångligare än jag väntat mig och jag förstår att folk tidigare anlitade någon som kunde åka och stämpla passet åt dem. Ansökningsformulären var dåligt tryckta vilket gjorde att det var svårt att förstå vad som skulle fyllas i och vart det skulle fyllas i. Därtill var hon som stod i informationsdisken inte särskilt hjälpsam heller, utan mer tvär och sur. Förståerligt förvisso eftersom att hon verkade ha någon multifunktion på kontoret, hon skulle fotografera visumbilder, godkänna ansökningar, svara i telefon och därtill svara på frågor. Det är något jag kan tycka är lite konstigt med det här landet, på typ 7eleven eller någon annan butik har man oftast hur mycket personal som helst, dem kan vara upp till 10-12 stycken som jobbar samtidigt (varav kanske 5 stycken behövs), medan ett kontor som dagligen har hundratals besökare anser sig klara sig på uppskattningsvis 6 personer under en hel dag. Jag får inte riktigt ihop matematiken där...
 
SOM TUR VAR hade jag tagit med dem foton vi fick extra när vi tog foton inför dykcerten, vilket gjorde att vi i vilket fall slapp vänta på att bli fotograferade också. Det var mycket folk i och runt lokalen och det var ordentlig rörigt ett tag tills dess att vi äntligen kunde lämna in våra formulär med tillhörande pass och kopia på passen. Precis när vi lämnat in dem var det dags för lunchrast på kontoret och alla blev utskickade i väntan på att kontoret skulle öppna igen klockan 13:00. När vi kom tillbaka skulle vi få vänta i runt två timmar innan vi tillslut fick ut våra omstämplade pass. Jag var helt slut efter denna väntan, att spendera en dag på ett kontor där möjligheten att hitta på något under väntetiden är minimal, är riktigt tråkigt och därtill energikrävande.
 
Väl hemma somnade jag till i 20 minuter, huvudet värkte och jag kände mig riktigt trött efter våran lilla visumresa. Nu är jag uppe igen, men har noll motivation till att ta tag i CV-skrivande och allt annat krimskrams jag måste se till att få ordning på. Men förhoppningsvis ska jag komma in i andra andningen här om en stund och i vilket fall kunna skriva klart ett CV av två. Det är svårt att skriva ett schysst CV med engelska som andraspråk, jag har svårt att hitta lämpliga beskrivningar på arbetsuppgifter och liknande och fastnar lätt. Men idag lär jag råskriva det mesta, så får finliret komma sen.
 
 

Hotelljävleri och ett bra slut

Publicerat 2013-10-24 06:26:20 | i kategori Australien
0 kommentarer

Jag skrev ju tidigare om mitt krux med att hitta ett hotell, Fredrik hjälpte mig genom att tipsa om Trip Advisor och jag bokade av det tidigare hotellet för att boka "Miss Maud Swedish Hotel". So far, so good. Allt verkade frid och fröjd tills dess att jag dubbelkollade min bokning och insåg att det "jätteschyssta priset" jag fått enbart innefattade en person i ett enkelrum. Eftersom jag redan hade kontakt med den hotellansvarige över mailen gällande sen incheckning, mailade jag honom om det. Han bokade ett nytt rum och gav mig ett nytt pris och snart insåg jag att det skulle bli galet dyrt för oss att bo några ynka nätter på detta mycket rekommenderade hotell.
 
Visst, hade jag varit på semester hade det inte varit några problem, då är en hotellkostnad en del av resan och något som jag glatt betalar för att bo bra och må bra under min lediga tid. Men när vi ska vara borta så pass länge slänger jag inte ut dryga 6000 svenska kronor på några hotellnätter. Jag fick boka om IGEN och hittade en helt okej lösning i centrala Perth, på Hay Street. The Melbourne Hotel ligger trots sitt namn alltså i hjärtat av Perth och jag kunde få ned priset väldigt bra genom att boka via dem. Visst försvann frukosten, men det får vi väl leva med, dock är WIFI gratis och det behövs om vi ska kunna söka information och annat över våra datorer.
 
Tur i denna otur, meddelade Eva att vi kunde komma redan på söndag eftermiddag. Eva är som nämnt tidigare, Niclas mammas vän, och den som erbjudit oss boende i utbyte mot att vi passar hennes katter. Vi har en hel vecka på oss att tokleta ett mer stadigt boende och under tiden har vi alltså tak över huvudet. Så våra hotellnätter blev därmed mycket billigare och reskassan bevaras relativt intakt. Allting fick et bra slut efter allt krångel, nu vill jag bara landa i Perth, checka in på hotellet och andas ut!
 

Fisherman's Village och Big Buddha

Publicerat 2013-10-24 06:10:00 | i kategori Thailand
0 kommentarer

Igår åkte vi efter en frukost på stranden, mot Fisherman's Village. Fisherman's Village är vad namnet antyder något som liknar en stor hamn med affärer och restauranger runtomkring. Vi hade förhoppningar om att hitta lite bra shoppingstråk där, men skulle ganska så snabbt bli besvikna. Det var jättemysigt att gå längs gatorna, men vi hittade inget av värde inne i butikerna. Dem kör verkligen samma koncept här på ön, enkla linnen med olika tryck och tusentals klänningar i alla möjliga färger och former. Jag ville i vanlig ordning hitta mer diskreta basickläder som fungerar att gå till jobbet med, men hittade tyvärr ingenting där borta.
 
Eftersom att shoppingtiden inte gav något, beslutade vi oss för att åka vidare mot Big Buddha eftersom att det ligger precis i krokarna. Jag hade pratat om att jag ville försöka hitta en symbolisk lyckoelefant och vart är bättre att leta än hos munkarna? Väl på plats vid Big Buddha, parkerade vi utanför den häftigaste butiken på hela ön, den butik där dem gör statyer av gammalt skrot och därtill gör det oerhört bra! Där fanns Ironman, Jack Sparrow, Wallie, Yoda och alla möjliga andra figurer. Skapelserna varierade i storlek och jag kunde inte sluta förvånas över skickligheten att använda gammalt skrot till att göra riktigt bra konst med.
 
 
Efter att ha tagit kort på några av figurerna (jag lägger upp fler senare ikväll), gick vi vidare till munkarna. I shoppen utanför Big Buddha köpte jag ett halssmycke. Det smycket representerar den dag jag är född, vilket är en fredag, och det välsignades på plats innan jag kunde ta det och gå vidare med Niclas upp mot Big Buddha. Innan vi gick uppför trapporna passade vi på att lämna donationspengar i insamlingsboxarna och efter en av dem donationerna fick man lov att skriva på en av tegelstenarna som senare kommer att lägga taket på ett nytt tempel. Riktigt häftigt att få kladda på en sådan sten, jag och Niclas skrev på varsin.
 
På vägen hem stannade vi vid Big C för att kolla lite, jag köpte på mig underkläder (som är så galet billigt här!) och lite smycken. Jag hittade ett smycke med en bra guldkedja och vips hade jag en lösning för det halssmycke jag köpt vid templet (man får ingen halskedja med, utan får det hela på en enkel nylonkedja som inte är särskilt snygg att ha runt halsen). Från Big C åkte vi vidare mot Tesco Chaweng där vi åt sen lunch innan det var dags att åka hem för att Niclas behövde förbereda sig inför träningen.
 
Under tiden Niclas tränade passade jag på att gå på ytterligare en shoppingrunda. Jag köpte ett par jeggings samt två par långärmade tröjor och en t-shirt utan tryck. Även en ny väska fick jag med mig hem, så nu har jag dem väskor jag behöver i Australien. Allt slutade väl på runt 300 svenska kronor, det är som att shoppa på mellandagsrean varje dag här!
 
På söndagen planerar jag att gå på marknaden för att göra mina sista fynd och sedan är det Chaweng som lockar med ett par jeans och snygga enkla Lacostelinnen. Idag verkar det bli Nathon och stämpla pass, men jag ska försöka väcka Niclas som fortfarande sover sött innan jag vet hur det blir.